Jag vaknade strax efter 12 på natten/morgonen mot den 27de september. Jag kände då av min första värk vilket jag trodde bara var kramp o magen och att jag behövde gå på toaletten för att göra nummer 2.
Visst gick jag på toa och uträttade ärendet (bajsade med andra ord) men sen fortsatte dessa värkar vilket jag sen märkte inte var kramp i magen utan riktiga värkar och att jag snart skulle få min bebis. Jag har sen innan känt på mig att detta skulle hända under natten och att folk skulle få veta det på morgonen.
Jag väckte min mamma som låg och sov i vardagsrummet eftersom mina svärföräldrar sov i hennes rum. Jag förklarade vart jag hade ont och hur jag hade ont.
Nedre delen av ryggen värkte som om jag hade växtvärk i bäckenbenet och där vid svanskotan och nedre delen av magen kändes det dom om det spände ihop sig och sen slappnade av.
Vid cirka ett, halv två på natten väckte jag pappa och bad honom mäta värkarna. Jag kände i all trötthet hur jag blev riktigt lycklig och samtidigt lite spänd och förväntansfull. Vi mätte av från 5 minuter till cirka 3 minuter mellan värkarna på en timme.
Pappa hoppade upp ur sängen och insisterade att vi skulle åka till sjukhuset, och det gjorde vi. Han gick upp först och tog på sig kläderna och gick för att hämta bilen. Jag tog sakta på mig mellan värkarna. Alla hade vaknat vid detta tillfället och tittade på mig med uppspärrade ögon och de såg så rädda ut vilket jag tyckte var ganska roande så jag skrattade och höll mig för magen samtidigt för jag fick en stark värk.
Vi åkte ner till sjukhuset där pappa lämnade mig utanför akuten medan han vände om och parkerade bilen. Jag satt på bänken utanför och tyckte att allting helt plötsligt kändes så mycket mer annorlunda, bänken jag satt på har aldrig känts hårdare eller kallare innan.
Klockan var cirka tre när vi gick in i akuten. De i receptionen visste direkt när de såg mig och pappa vad som var på gång. De skickade direkt upp oss till förlossningen där de lade in mig i ett litet rum där de mätte styrkan och mellanrummet mellan värkarna och dina hjärtslag. Där fick jag först ligga i cirka 20 minuter och när sjuksystern kom in igen sa hon att det kommer snart att hända saker och hon kollade om jag hade öppnat mig. Visst hade jag det, hela 4 cm öppen var jag.
Där tog hon bort den maskinen som mätte hjärtat och värkarna. Efter 5 minuter var vi inne i förlossningsrummet.
Jag fick byta om till deras rock och la mig på sängen. Jag fick både saft och vatten för tydligen blir man torr i munnen av lustgasen som jag tog som bedövning.
Efter cirka en halvtimme fick jag en medicinboll att sitta på. På den satt jag i cirka en timme och gungade, men det kändes som det bara gick 5 minuter.
Värkarna blev starkare och starkare, tiden kändes det som om den gick snabbare och snabbare.
Lustgasen var kul att andas in, man kände sig som berusad. Den hade någon slags mintig gummidoft vad jag minns det som. Efter man hade andats in lustgasen kändes det som det snurrade i huvudet men samtidigt som om rummet snurrade men att jag låg stilla i sängen. Det kändes som om myror kröp runt på kroppen och tusen nålar sakta stack över hela kroppen. När jag bet ihop kunde jag inte känna läpparna det var som om man låg ner i sängen full efter en konsert eller kväll ute.
Jag tryckte på knappen för att sjuksystrarna skulle komma för det gjorde nu riktigt ont.
Jag kommer ihåg att jag tyckte att det helt plötsligt blivigt ljust ute.
När sköterskorna kom in påbörjade förlossningen på riktigt. Först provade jag att stå lutad mot sängkanten men det gjorde för ont tyckte jag. Sen provade jag att ligga på sidan men det var för obekvämt så vi körde på det klassiska, att halt ligga med benen i stöden.
Nu hade allvaret börjat och klockan kanske var cirka 15min i 8 på morgonen. Jag krystade och krystade och snart kunde jag se ditt huvud, jag blev överlycklig och pappa började gråta. Hans ögon var fyllda med glädjetårar, mina med.
Jag ville fortsätta krysta men de sa att jag skulle vänta på nästa värk men jag blev för skrämd och sa att jag inte ville vänta för jag trodde att du skulle kvävas eftersom det bara var ditt huvud som var ute och jag började gråta ännu mer. Jag sa att jag inte ville vänta för jag inte ville att du skulle kvävas men de sa att allting var ok och snart kom nästa värk. När nästa värk hade kommit tog jag i med all kraft och styrka jag hade och hela du kom ut och började genast gråta, då visste jag att allting var ok.
Då började de riktigt stora glädjetårarna spruta ut. Klockan var nu 08:06 och du låg på mitt bröst, jag pussade dig på kinderna och pannan och kunde inte fatta att du var ute och du var bara Min.
//Queen.,
Tack och lov är både min mamma och svärmor här för mig, och såklart min man men han har ju jobb och skola att tänka på. Han har förvånat mig eftersom jag trodde inte han skulle göra allt han gör för oss och med oss. Det var ju en underbar upplevelse av honom att vara med på förlossningen, enligt honom hans livs lyckligaste stund när han fick se sin son födas. Han storgrät när David föddes och man såg på honom hur lycklig han var.
